Senaste inläggen

Av Anna Nordberg - 4 juni 2009 11:32

Min vinprovning i lördags avslutades alltså med druvan Riesling. Vi fick prova en torr och en halvtorr. Men som jag nämner i förra inlägget hade båda inslag av sötma. Av honung.


Hur vet en enkel människa då om ett tyskt Rieslingvin är sött eller torrt. Tja, det är inte så lätt. Ett torrt vin kan ju, för att upprepa mig en tredje gång, ha ordentligt med fruktsötma. Ge intryck av att vara nästan halvtorrt.


En liten hint kan du ändå få av etiketten. Dels av "trocken" som betyder just torr. Om fruktsötman kan de tyska prädikaten ge en hint:


  • "Kabinett" är oftast lätta viner, torra till halvtorra.
  • "Spätlese" betyder "sen skörd" och är gjort av druvor med högre mognadsgrad. Ger något fylligare och smakrikare viner, som kan variera från torra till viner med viss sötma. Både vinerna under provningen var Spätlese. En torr. En halvtorr. Jag är svag för Spätlese.
  • "Auslese" görs på utvalda druvor med ännu något högre grad av mognad. Ger viner med tydligare sötma och större smakrikedom. Druvorna är i vissa fall angripna av ädelröta.
  • "Beerenauslese" är söta viner från individuellt utvalda, mycket mogna druvor. Här är det vanligt att druvorna angripits av ädelröta.
  • "Trockenbeerenauslese" framställs av utvalda, skrumpna, mycket mogna druvor, som samtliga angripits av ädelröta. Vinerna blir mycket söta och smakrika. Ytterligare ett krångligt tyskt namn dock. 
  • "Eiswein" eller "isvin", görs av de druvor som hänger kvar på rankan så sent att de fryser, ofta in i januari påföljande år. När druvorna pressas blir musten extremt koncentrerad, eftersom det frysta vattnet i druvorna avskiljs vid pressningen. Mycket dyra viner.


Det finns ett angenämare sätt att avgöra. Nämligen att smaka själv.
Av Anna Nordberg - 3 juni 2009 17:26

Vinprovning på vinkällare Grappe i lördags. Julklapp till far. Det går att ifrågasätta det mentalt friska i att stänga in sig i en fuktig och mörk källare en dag som i lördags. Men tack vare galenskapen så fick vi en mycket intim vinprovning. Endast sex deltagare. Så mycket bättre det blir än när man trängs med 20 till 40 personer.


Så tack till värmen, maraton, solvalla och Bergman för att vi fick en nästan privat vinprovning.


Min far hade valt tema. Det var ju hans julklapp som sagt. Och valet föll på introduktion till gröna druvor.


Vår provningsledare hade utgått från eget tycke och nyfikenhet vid val av vin. Det var bra. Blev inte bara de gamla vanliga druvtypiska vinerna.
Vi började med Sauvignon Blanc, som sig bör. Först ut var just druvtypisk från Nya Zeeland. Marlborough. Saint Clair Pioneer Block 3. 2008, för 129 kr. Mycket blek färg. Tydliga nässlor, gula äpplen, lite krusbär – rätt gott om än inte något jag kommer att dra mig till minnes på min 100-årsdag.


Följdes av en liten överraskning. Inte ett Loire-vin som man skulle kunna tro. Utan av ett Bordeaux-vin. Château Limbourg, 2005, för 184 kr. En blandning av Semillon (40%) och Sauvignon Blanc. Doftar mycket ek och vanilj, smörigt och lite rökt. Du kan nästan lukta dig till fetman från Semillon:en. Om inte det hade funnits en hint av nässlor långt därinne, så vore Chardonnay en naturlig blindprovningsgissning. Smakar av gula päron och lite smörigt men med bra syra. Passar nog fint till grillad kyckling och fisk – även om vinet är lite väl ekat för min smak. Vinet är från Pessac-Léognan, en underregion till Graves. En klassisk Bordeaux-region, lite söder om klassikernas klassiker Medoc.


Andra druvan till rakning var kameleonten Chardonnay. Finns hur många typer som helst att prova egentligen. Fanns bara rum för två. Jag är glad över att det blev två franska. Till att börja med en Chablis, såklart. Chablis Premier Cru Vaugiraut, 2007, för 199 kr. Renaste formen av Chardonnay. Ett sk elegant vin. Smakar inte överdrivet mycket. Som premièr cru har den inslag av ostronskal. Inga ekfat. Ingen malalaktisk jäsning (används ofta för att mildra syra). Smaken har inslag av grönt äpple, citrus, lite limeskal eller pommerans, en liten oljeton – annars netural och fin till skaldjur såklart. En av provningsdeltagarna myntade en bra smaketikett. ”Som en champagne utan bubbel”.  Och speciellt en blanc de blanc-champagne är ju just chardonnay-vin, utan ek. Fast med bubblor.  Den här Chablin var ung, vilket gör den mer frisk. En mogen Chablis får en ton av saffran. Har aldrig haft förmånen själv.


Jämförde gjorde vi med en vit Bourgogne. Bland de finaste vita vinerna i världen enligt mig. Och jag ska dit i sommar! Tyvärr märks det på prislappen också. Vi provade en 2006 Meursault, från Pierre Bouzereau-Emonin. En vit Bourgogne mår bra av några års lagring, och eftersom den här var så ung så valde provningsledaren att dekantera den. Lufta ett tag. ”Öppna” vinet, som det så poetiskt heter. Eller nördigt, om man är på det humöret.  Doftar mycket. Inslag av ek, visst – men mer raffinerat än i Bordeaux-vinet. Gula äpplen, lite rostat bröd. Smakar mycket bra. Kan verkligen tänka mig detta till en fransk potatissallad och en grillad kycklingfilé med lite citron och örter.


Sista druvan i repertoaren. Riesling. Håller nog med provningsledaren som håller den som favoriten bland vita druvor. Här är det Tyskland för hela slanten. Finns såklart bra exemplar på andra håll också, t ex Alsace och Österrike. Men Tyskland regerar.


Först ut är Rüdesheimer Magdalenenkreuz Riesling Spätlese Trocken, 2006, för 179 kr. Stor nackdel med de långa och krångliga namnen. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg namnen på vinerna. Tvingas att memorera flaskornas utseende istället. Lite pinsamt. Regionen är Rheingau, där det sägs går att fynda lite mer än i Mosel. Vinet doftar gummi och skärgård och exotisk frukt som persika. Smakar lite gummi eller olja. Vilket skvallrar om en viss mognad. Vilket i sig är konstigt, med tanke på att det är en 2006:a. Provningsledare berättar att det året gav upphov till snabblagrande viner. Så om ni vill prova ett ungt vin med inslag av mognad, så är det ett tips.  Mycket persika och lite honung också.  Skvallrar om en tydlig fruktsötma. Men det är ett torrt vin. Med bra syra för balansens skull. Nästan lite grapefrukt. Inget inslag av ek. Det är sällan Riesling lagras på ekfat. Skönt tycker jag. Det finns tillräckligt med karaktär i druvan ändå. Ät gärna till fet mat, som charkuterier. Tänk choucroute i Alsace. För mig är Riesling med fruktsötma en favorit till thailändsk mat.


Sist ut är ett halvtorrt vin. En Brauneberger Juffer Sonnenuhr Riesling Spätlese, 2007, för 249 kr. Region Mosel. Producent Fritz Haag. Jordmånen svart skiffer och granit. 2007 är ett ok år för Riesling, 2005 är ännu bättre. En halvtorr bra Riesling går att lagra i 50 år. Det behöver du definitivt inte göra. Det räcker med ett par år. Men har du tålamod – varsågod! Smakar aprikos, lite honung, en aning syra. Gott! Passar utmärkt till ostar, speciellt kittostar som Munster. Eller till exotisk fruktsallad med vit choklad.


En lyckad vinprovning. Enligt mig. Huvudsaken är att käre far tyckte samma sak. Och jag tror att han uppskattade bonusprovningen av ostar på slutet. 


Sen gick vi ut i solen. Likt mullvadar. Blinkande mot ljuset. Och hejade fram mina vänner Kicki och Åsa i Stockholms maraton. De såg oförskämt fräscha ut efter dryga 3 mil. Kicki sprang in på otroliga 3.28.58 (!) och Åsa premiärsprang på fina 4.16.32 Inte illa för någon som gått till kiropraktor med höft- och fotproblem i flera veckor innan loppet. De är stålkvinnor mina vänner. 


Av Anna Nordberg - 25 maj 2009 18:13

Jag är svag för en fin bit kött. I förra veckan gjorde vi en klassisk höjdare hemma. Mediumstekt biff. Pommes frites. Bearnaisesås. Parmesanslungad sparris.


Rätten kan göras extremt lätt och snabbt. Eller lite mer komplicerat. Välj själv.


Biffen ska vara rumstempererad och lätt avtorkad. Peppra lätt, men vänta med att salta tills de ligger i pannan. Värm upp en panna, på mellanhög temperatur. Lägg i en klick smör (för smak och för att avgöra när pannan är varm nog) och lite olja. Vänta till smöret har tystnat och fått lite färg – lägg i biffarna (inte fler än två åt gången, då kokar det!). Stek 2-2,5 minuter per sida för 2 cm tjocka biffar, om medium är önskvärt. Låt vila under folie i 5 minuter efter stekning.


Pommes frites kan antingen göras på det enkla sättet. Köp en påse fryst, av bra kvalitet. Salta och sätt in i ugnen, 200 grader i ca 20 minuter. Klart! Ett annat alternativ är att skära fast potatis i tunna stänger, koka tills de är nästan färdiga, för att sedan fritera i olja tills de har fått en gyllene färg. Ett tredje alternativ är att skära fast potatis i tunna stänger, lägga på en plåt med bakplåtspapper, blanda med salt och olivolja och kör i ugnen 200 grader i ca 35 minuter.


Bearnaisesås kan köpas färdig. Det finns helt okej alternativ. Till exempel Biggans eller Lohmanders. Eller så gör du den själv såklart. Det gäller att hålla den berömda tungan rätt i munnen. Då blir det supergott!


Bearnaisesås, 2 pers:
3 st ägg
250 g smör
0,5-1 kvist färsk dragon eller dragon i vinäger (finns på burk)
4 st vitpepparkorn
2 st schalottenlökar
1 msk persilja, hackad
0.25 dl vinäger
0.5 dl vatten


1. Smält smöret på svag värme i en kastrull. Dra bort kastrullen från plattan, men håll varmt så att det inte stelnar.
2. Finhacka schalottenlöken och lägg den i en kastrull tillsammans dragon, vitpeppar, vinäger och vatten. Koka ihop så det reduceras till ungefär hälften.
3. Sila ner detta i en kastrull som står i ett vattenbad med hett vatten.
4. Rör ner äggulor och vispa ordentligt tills såsen tjocknar.
5. Ta bort kastrullen ur vattenbadet och häll sakta ner det smälta smöret i en fin stråle under ordentlig vispning.
6. Strö i hackad persilja och dragon. Salta och peppra.
Sparris delar du i 2-3 delar, lägger i kokande vatten i ca 2-3 minuter. Häll av vattnet, lägg i en klick smör och riven parmesan (ca 2 msk) och skaka runt (”slunga”).


Sen är det bara att servera de mediumstekta biffarna, pommes fritesen, bearnaisesåsen och den parmesanslungade sparrisen.


Till klassikern drack vi ett Rhône-vin. En Xavier Châteauneuf-du-Pape, 199 kr. Från 2007. Vi kunde ha låtit den ligga i vinkylen något år. En aning luftning rekommenderas om du väljer att dricka 2007:an nu.


Det behövs lite tanniner till en biff, och gärna lite krydda och örtighet till bearnaisen. Södra Rhône-dalen med bl a syrah, grenache, morvèdre och cinsault ger bra biff&bea-spelare tycker jag. Ett Bordeaux-vin, gärna med en blandning av cabernet sauvignion, cabernet franc och merlot, går också finfint. Om du inte älskar fransoser, hugg tag i ett bra cabernet sauvignon/merlot-vin från t ex Chile.

Av Anna Nordberg - 17 maj 2009 12:02

Jag såg ett recept i DN för ett tag sedan, som fick mig att haja till. Det lät som om det antingen skulle smaka hemskt. Eller riktigt, riktigt gott.


Sambon och jag provade det i torsdags. Grillad kyckling med dragonspagetti och rostad lök. Japp, medge att det låter lite annorlunda. Till rätten drack vi en tysk pinot noir. En Kloster Eberbach Pinot Noir Edition Trocken. Vinet mår bra av lite luftning. Jag gillar den dock. Smakar mycket. Mer vilda hallon än jordgubb. Lite tranbär kanske, skvallrar om syra. Känner de ekade faten också. Och någonting som jag inte kunde definiera. När jag läste systembolagets smakbeskrivning så gick det berömda ljuset upp. Det finns en hint av muskot!


Tysken funkar riktigt bra till maten. Syra som möter citron. Muskot möter dragon. Tyckte jag. Och grillad kyckling med dragonspagetti och rostad lök ÄR riktigt gott. Tro mig. Sambon lagade med den äran. Krämigt utan att bli tungt, med den lilla uppfriskande syran från citronen och knaprigheten från rostade löken. 


Vi provade maträtten igen i lördags. Med tagliatelle den här gången. Och kan konstatera att spagetti passar bättre. Det var dock fortfarande gott. En annan pinot fick accompagnera. Bourgogne Hautes Cotes de Nuits Les Dames de Vergy. Från pinot noir:ens vagga den här gången alltså. Enligt systembolagets smakbeskrivning i princip likadan som tysken. Det är dock missvisande. Fransosen är lättare, mer jordgubbsfruktig. En viss syra. Ingen muskot, dock lite krydda. Funkar helt okej till dragonspagettin också. Men spelar mer andrafiolen. Tysken tar mer plats. En smaksak vad man gillar.


Jag erkänner att vi tittade på eurovisonsshlagerfestivalen efter middagen i lördags. Galet vilken utklassning det blev. Vilken fairytail. 


Och här kommer såklart receptet.


Grillad kyckling med dragonspagetti och rostad lök (2 pers)

1/2 grillad kyckling

200 g spagetti

2 vitlöksklyftor

1 msk olivolja

1 dl matyoghurt

2 dl matlagningsgrädde

1/2 citron

salt och peppar

1/2 kruka dragon

Rostad lök


1. Rensa kycklingen och dela i bitar

2. Koka spagettin (al dente!)

3. Skala och finhacka löken, fräs i olja. Tillsätt grädde och yoghurt, låt koka ihop ca 3 min. Salta och peppra.

4. Repa av och hacka dragonen. Riv skalet av den 1/2 citronen.

5. Lägg i kycklingen i gräddblandningen, tillsammans med hälften av dragonen. Pressa i lite citronsaft (ca 2 tsk). Låt alltsammans bli varmt.

6. Smaka av med salt och peppar, och ev lite mer citronsaft.

7. Lägg upp spagettin på varma fat, häll över den krämiga såsen. Strö över rikligt med rostad lök, rivet citronskal och resterande dragon.


Smaklig spis!



 

Av Anna Nordberg - 11 maj 2009 20:40

Lyxade till söndagsmiddagen igår.


Var sugen på Bordeauxvin, men såklart hade vi ingen schysst fransos hemma. Det blev en L’Avenir Stellenbosch Classic istället. Ett sydafrikaniserat Bordeauxvin. Vi har ytterligar två stycken i vinkylen, sambon och jag. Vi är fast övertygade om att de kommer att växa till sig. Djupna. Bli ännu bättre. Även om Systembolaget av någon outgrundlig anledning envisas med att påstå att den inte vinner på lagring. Det är väldigt få viner som gör det enligt Systembolaget. Vill de att vi ska dricka ihjäl oss här och nu? Låta bli att spara till senare? Oklart. Klart är däremot att många viner går att spara. Lite tanniner och sötma är allt som behövs.

Till Stellenboschen slängde vi ihop en mör biff, klyftpotatis och vit tryffelsås med litet sting. Parmesanströdd ruccolasallad som färgklick och komplement.


Om du skulle vara sugen på något lite fruktigare, men ändå balanserat, vin till denna mat så testa Queulat Cabernet Sauvignon Gran Reserva 2006. Från Ventisquero, Chile.


Den mörade biffen vi åt igår kommer från sambons föräldrars gård utanför Eskilstuna. Så himla rätt i tiden. Så gudomligt gott.



Biff och vit tryffelsås med sting
(2 pers)

2 biffar av nöt, välhängda och av god kvalitet (gärna närproducerat såklart)
Salt och peppar
Smör och lite matolja


2-3 stora potatisar, i klyftor med skalet kvar
Olivolja, salt


Tryffelsås med litet sting:
1 liten gul lök hackad (eller  ½ purjolök)
2 selleristjälkar, hackade
1 msk olivolja
1 msk flytande kycklingfond
1 msk flytande kantarellfond
2 dl vatten
1 dl vitt vin
3/4 msk balsamicovinäger, eller annan vinäger borde gå bra
1 dl matlagningsgrädde
0,5 tesked timjan
1 krm kajennpeppar
Vit tryffelolja (efter smak)
salt och peppar


Liten ruccolasallad:
Två nävar sköljd ruccolasallad, delad i bitar
½ dl riven parmesan
olivolja och havssalt

Så här gör du:
1. Sätt på ugnen, 200 grader. Blanda ruccolasallad, olivolja, salt och parmesan i en liten bunke – ställ svalt med lite plast över.
2. Värm olivoljan i kastrull. Lägg i lök, selleri och timjan. Fräs tills dess löken mjuknat.
3. Lägg i fonder, vin, vatten, balsamicovinäger. Låt koka 20-25 minuter på medelhög värme.
4. Dela potatisen i klyftor, med skalet kvar. Ställ klyftorna i prydliga rader med ”ryggen” ned, på en plåt klädd med bakplåtspapper eller smord med olivolja. Det tar någon minut extra att ”ställa upp” potatisklyftorna, men det är värt det. Ringla olivolja över, och strö över havssalt. Ställ in i ugnen, i ca 30-40 min.
5. När såsen har kokat i 20-25 min, passera den genom en sil tillbaka i en kastrull. Låt vila.
6. När det är 6-7 min kvar av potatisen – hetta upp en panna med lite smör och olja. När smöret tystnat, lägg i biffarna (lätt avtorkade och rumstempererade). Salta och peppra, stek ca 2-3 minuter per sida beroende på tjocklek – till medium. Låt vila under folie i några minuter innan servering.
7. Under tiden som biffarna steker, gör klart såsen: tillsätt kajennpeppar, grädden och ca 2 krm vit tryffelolja. Koka upp, låt puttra 5 min (tillsätt lite maizena för konsistensen) och ta av från värmen. Smaka av med salt, peppar och droppa eventuellt i lite mer vit tryffelolja.
8. Lägg upp biffarna på en varm tallrik, tillsammans med några klyftpotatisar. Ringla såsen runt, och toppa med lite ruccolasallad.


Voilà! Smaklig spis.

Av Anna Nordberg - 9 maj 2009 19:06

Champagneprovning hos vänner Karin och Marcus på fredagskvällen. Vi är fyra par som har slagit våra amatörpåsar ihop till ett litet vinprovningssällskap. Sist var det druvtypiska röda viner. I fredags var det alltså Champagneprovning. Karins egen favorit.


Som för andra viner finns såklart ett klassningssystem för champagne. Dels klassas byarna. Idag finns 17 grand cru-byar och 38 premiers crus. Dels klassas såklart vingårdarnas olika champagne. De årgångslösa standardcuvéerna. Många har även en prestigecuvé från det bästa odlingsläget. Och så årgångschampagnen såklar, millésimé. Bara från hökvalitativ skörd.


I princip används druvorna chardonnay, pinot noir och pinot meunier för att göra champagne. Chardonnay bidrar med elegans och friskhet till vinet. En champagne som är gjord av enbart chardonnaydruvor kan kallas blanc de blancs. Pinot noir skänker kraft och struktur, och dess släkting pinot meunier ger snabbmognande viner med fruktig karaktär. Champagne från de två blå druvorsorterna benämns blanc de noirs. Vanligast är blandningar.


Värdparet körde klassisk ”innerstadspar i karriären”-stil i fredags. Extern fransk provningsledare. Catering av mat. Proffsigt och tidsoptimerat.


Provningsledaren ramlade i sann fransk anda in något sent, med tillhörande brytning och självförtroende. Satte stämningen direkt. Provningen var av sorten blindprovning. Tre st ur vår charmige fransman Marcs egna import från producenten J.M Gobillard & Fils. Dessutom en ”slamkrypare” från en champagneintresserad väninna till Karin och Marcus.


Marc började med att förklara att man inte ska vara rädd för att skicka ut en undermålig champagne. Även om den är dyr. Allez - drämmer man till med och snärtar avvisande med handen. Marc demonstrerar.


Mycket imponerande att värdparet kunde skramla ihop till fyra provningsglas var. Visst, i olika stil. Men ändå. Det blir 32 glas.


Samtliga viner för kvällens provning hälldes upp, för att vi skulle kunna jämföra. Som Marc påpekade så klarar bra champagne av att bli något rumstempererat. Det kan man inte säga om alla 300 kr-champagner på systemolagets ordinare sortiment-hyllor. Marc bad oss t ex prova en rumstempererad kändis som Moët & Chandon Brut Impérial, vid tillfälle. Som avskräckande exempel. Producentens Dom Pérignon får dock okej av vår kräsne provningsledare. Årgång 2000, som finns i systemets ordinarie sortiments, kostar saftiga 1169 kr. Det är ju för all del en årgångschampagne.


Ingen av dessa fanns dock i glasen i fredags. Inget ur ordinarie sortimentet kom innanför dörrarna.


Vi fick följande beskrivningar av Marc:
A: Citrusbetonad, frisk
B: Frisk, välbalanserad, bra längd, bra efterklang av äpple och mineral
C: Stor fruktighet, hoppar i näsan, moget äpple, längd/strävhet som skvallrar om pinot noir
D: Elegant, strukturerad, toner av mandel, hasselnöt, torkade frukter, små/många bubblor – årgångschampagnen i sällskapet


Nu var det bara att sniffa och sörpla för att avgöra vilket av glasen som hörde samman med vilken beskrivning. Svårt var det. Mycket svårt. Ändrade mig några gånger. Pappret såg till slut ut som en skiss av ett uråldrigt infrastrukturnät. A var i alla fall mycket frisk. B var svår, den var också frisk med lite mer fruktighet. C smakade helt annorlunda. Nästan lite marmeladkulor och lite bröd. Mindre fräschör. D var mycket stor i munnen, om ni hade tagit en klunk skulle ni förstå vad jag menade. Mycket, små bubblor. Bra balans.


Sen levererades facit. Det visade sig att A var glas nr 1, B nr 2, C nr 3 och D nr 4. I ordning alltså. Så lurigt. Här är namnen på vinerna:
A: JM Gobillard & Fils Blanc de Blanc Brut
B: JM Gobillard & Fils Grande Réserve Brut Premier Cru
C: Maurice Grumier Reserve (går inte att få tag i via systemet)
D: JM Gobillard Cuvée Prestige Brut Premier Cru 2003 (335 kr för en god vintage är inte fy skam!)


Jag hade två rätt: A och D. Rätt stolt så. Jag är inte helt överens med vår provningsledare om beskrivningen av C, dvs Maurice Grumier Reserve. Det var mer…torkad frukt…i den. Och så tyckte jag att D smakade friskare än vad beskrivningen gav. Men tog den på bubblorna. Alla har ju som bekant inte samma smaklökar. Tur är väl det. Det betyder ju att ingen kan ha fel. Och jag har aldrig det. Fel alltså.


Efter massor av champagne och några timmars smak-och doftdebatt, så vinkade Marc farväl. Vi andra kastade oss över cateringen. Avnöjts tillsammans med nya flaskor champagne. Det fanns räkcanapéer, skaldjur- och laxcheesecake, persiljekyckling, varmrökt lax… Fina champagnekamrater. Årgångschampagnen tillsammans med varmrökt lax var en höjdare! Blanc de blanc:en passade bättre till cheesecaken, som hade lite mer syra.


Vid ett-tiden, efter beundran av yogagurun Karins nya spikmatta, satte vi oss i en taxi. Bra uthållighet för en fredagskväll.


Ser fram mot nästa provning. Den håller jag och David i.

Av Anna Nordberg - 7 maj 2009 19:31

Tre kronors tisdagsvinprovning fortsätter. Jag och sambon är alltså där med våra vinvänner Charlotte och Marcus. Har avklarat de vita. Nu är det rött.


Först ut är Allegrini Valpolicella Superiore 2005. 99 kr. En nyhet på systemet. Jag gillar producentens La Grola. Så det här blir spännande. 2005 var enligt vår provningsledare Torbjörn ett dåligt år i Valpolicella, men Allegrini gallrade tydligen framgångsrikt och lyckades undvika några större misslyckanden. Deras Valpolicella Superiore doftar körsbär, lite blåbär kanske (först efter att Marcus har påpekat det). Choklad. Lite kryddighet. Smakar körsbär, med kärnorna kvar. Choklad. Får en bit bacon till av provningsledaren, för att vänja munnen från de mindre beska vitvinerna. Baconet gör att vinet smakar russin. Typ romrussin. Charlotte och jag är överens. Och det smakar ännu mer beska. Strange. Om jag jämför med La Grola så är La Grola fruktigare. Mindre beska och krydda. Båda vinerna funkar dock till kraftiga kötträtter, inklusive vilt. Bara att anpassa tillbehör till vinernas olika karaktäristika. "Bara att"... 


Nästa italienare ut är ekologiska La Raia Barbera 2007, för 119 kr. Misstänker att det är en beställningsvara. Jag gillar barberadruvan. Min favorit till en lyxig och mustig köttfärssås. La Raia doftar tydligt björnbär och jord eller stall. Lakrits finns där. Och sambon påpekar viol. Och då känner ju jag också viol. Det brukar bli så. Smakar mycket frukt! Björnbär och mörka bär är tydligt. Lite lakrits finns också. Får en liten tomatröra med vitlök och gul lök till. Det är gott. Så utan exceptionellt utvecklad fantasi bör en bruchetta sitta fint till detta vin.


Sista röda ut är en chilenare. En Queulat Cabernet Sauvignon Gran Reserva 2006. 107 kr, från producenten Ventisquero. Som har några bra produkter på systemet. T ex en schysst Carmènere. Just det här vinet är såklart en beställningsvara. Luktar karaktäristisk svartvinbär, i formen saft som skvallrar om liten sötma. Lite choklad. Och en aning tobak. Efter hjälp från medprovare kan jag skönja både eukalyptus och vitpeppar. Men det tar ett tag. Smakar tydligt svartvinbärssylt! Och choklad är lätt att hitta. Lite syra känns på sidan av tungan, och beska långt bak. Alltså en bra balans. Torbjörn har slängt ihop en mixad soppa på bl a grädde, selleristjälkar och vit tryffelolja! Det smakar verkligen gudomligt med vinet. Jag gillade vinet redan innan tillbehöret. Men med tryffelsoppan blev det ju bara så gott.


Så dagens tips: köp en solmogen cabernet sauvignon från nya världen (gärna en Quelat från Ventisquero). Servera till en fin bit kött och en mixad, passerad sås på: selleristjälk, svamp, gul lök, lite timjan, lite balsamicovinäger, vitt vin, grädde och vit tryffelolja! Eller till en bit oxfilé och potatispuré blandad med lite - just det - vit tryffelolja!

Av Anna Nordberg - 7 maj 2009 18:36

Dags för vinprovning med vinklubben Tre kronor i förrgår. Med sambon som vanligt. Den här gången hade vinvännerna Charlotte och Marcus också lurats med. Fyra får gå till priset av tre. Så fiffigt.


Sparkade igång med bubbel, som sig bör. En Crèmant de Bourgogne Rosé Perle d'Aurore. En ljus rosa och vacker dryck. Doftar fräscht och lite brödigt. Smakar grape och smultron, både liten syra och liten sötma. Skvallrar om att det är en matkompanjon. Även om den visst går att dricka som fördrink på nästa balkongfest. Men försök till en sommarbuffé, så länge det finns lite syra i maten. Eller med ett förslag från provningsledaren Torbjörn. Koka sparris i lite ättika och socker; servera med några flarn av parmesan och havssalt. That's it.


Efter bubblet var det dags för tre chardonnayer av helt olika typ. Som jag nämnt tidigare så är det ju lite av druvornas slampa. Eller kameleont vore kanske ett snällare uttryck.


Först ut en sydafrikansk KWV Roodeberg White, för 79 kr. Chardonnayen är blandad med 40% Chenin Blanc och 15 % "Whinemakers secrets". Såpass. Pinotage är en av ingredienserna i den pretantiösa hemlighetsblandningen. Doftar lite vanilj av eklagringen, lite karaktäristisk parfym från chenin blanc, lite pomerans eller bitter citrus. Smakar...inte mycket. Har syra och beska, det är klart. Men saknar liksom aromer. Ett buffévin kan jag tänka mig. Möjligtvis. Ingen höjdare i sig själv. Det lät bättre än det smakade. Nog så.


Nästa "Chardis" är Errazuriz Max Reserva Chardonnay, 2007, för 109 kr. Från Chile. Luktar mer än den förra. Mycket vanilj, nästan smörkola. Päron snarare än äpple (ni kommer väl ihåg: grönt äpple, gult äpple eller päron?). Pommerans snarare än ren citrus (ni kommer väl ihåg: lime, citron, grapefrukt eller pommerans?). Exotisk frukt finns där också. Lovande doft! Vid kontakt med munnen så har jag tyvärr svårt att känna frukten. Känner smörkola, vanilj och pommerans. Okej vin om man gillar eklagrad chardonnay. Men det doftade bättre än det smakde. Vi får prova med Torbjörns hemlagade fiskbulle och remouladsås till. God fiskbulle. Men remouladsåsen tar över vinet. Tycker jag och Charlotte. Men vågar inte tala om för Torbjörn. Tror nog att vinet passar bättre till kyckling, kanske baconlindad, med lite citron och rosmarin. Eller fiskbulle utan sås, men med citron. Receptet till den goda fiskbullen finns på Tre Kronors hemsida.


Sista chardonnayen ut. Bonterra Chardonnay från Kalifornien. 129 kr. Bonterra är en av mina favoritserier. Producenten Fetzers ekologiskt odlade serie. Prova gärna Zinfandeln. Från både Bonterra och Fetzers "vanliga" serie.


Utsvävning kallas detta. Åter till Bonterra Chardonnay. Denna chardis är inte eklagrad, men tro inte att den har mycket gemensamt med t ex en chablis. Det är ändå generösa Kalifornien vi talar om. Doftar smör, blommig parfym, gula äpplen, lite mineral. I smaken finns blommor, blodgrape. Efter en stund framstår lite mineral och krydda. Du hittar syra, beska och en gnutta sötma. Bra balans. Kan definitvt lagras ett par år (kom ihåg: har ett vin beska och sötma så kan den lagras). Provningsledaren föreslår en lagrad hårdost till - Gruyère eller svenska Herrgård. Torbjörn är minst sagt besatt av vitt vin till ost. Endast vitt vin är rätt till ost. Aldrig rött. Tror inte ens att han accepterar Amarone och parmesan. Uppfriskande med sådan konsekvens! Sen gör du ju ändå som du vill själv. Bonterra Chardonnay borde hur som helst passa bra till både fisk och kyckling, med lite örter. Och en gnutta citron.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

  • Bloggtoppen.se

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards