Vi avslutar vår Bourgogne-vistelse med ett besök på Chateau L’Ange Gardien. Producenten bakom det fantastiska vitvinet vi drack på Relais de Saulx i Beaune. Om ni nu hade missat det. Jag tror bestämt att jag har tjatat lite om det vinet.

Nicole Jaboulet-Vercherre tar emot oss kl 09.30 Hon är en förtjusande kvinna. Lång och fransk. Trevlig och engagerad. Dessutom mycket bra engelska. Hon blir glad av att höra hur mycket vi uppskattade deras Auxey-Duresses ”Les Rondères” från 2002. Tyvärr är den slutsåld. De har ännu inte släppt 2001 och 2003. Chateau L’Ange Gardien lever nämligen efter filosofin att inget vin ska släppas innan det är moget. Nicole och hennes man Pierre provar sina årgångar kontinuerligt. När de anser ett vin som klart så släpps det till försäljning. De försöker undvika andrahandsförsäljning genom att bara sälja till personer som har besökt dem. Jag och sambon tillhör nu således den exklusiva skara som har tillgång till deras beställningssajt. Bara det.

Vi har en gedigen provning framför oss. Börjar med Bourgogne Aligoté ”Grains dorés” från 1999. Aligoté är alltså den enda vita druvan förutom chardonnay som odlas i Bourgogne. Ett moget vin som doftar nötter och torkad frukt. Lång, torr och komplex smak. Rund och annorlunda än de andra aligoté-viner vi har provat. Troligtvis till stor del på grund av mognaden.

Vi får också prova två viner som Nicole och Pierres son producerar. Domaine de Mac Mahon. En mycket frisk från Auxey-Duresses från 2002 och en lite kryddigare från Meursault från 2006. Bra viner, men inte lika minnesvärda som Chateau L’Ange Gardiens egna.

Vi fortsätter med en Sauvigny-les-beaune ”Les Vermots” från 2002, för 36 euros.  Doftar friskt, men med inslag av marsipan och läder. Vi får hjälp av Nicole med att hitta ord på våra intryck. Mycket pedagogiskt. Fet och rund smak. Inget aperitifvin. Här behövs en fågel eller fisk med lite fetare sås. Jag gillar den verkligen.

Så går vi över till röda. En Chorey-les-beaune ”Grand saussy” från 1999. Mjuka tanniner. Mycket svarta vinbär och mörka bär. Skulle sitta fint med vilt och svartvinbärsgelé. Sen kommer en Savigny-les-beaune ”Les Vermots” från 2003. Tryffel, viol och svamp. Mjuka och silkiga tanniner – så typiskt för en bra pinot! En anka med en sötsur sås skulle inte sitta helt fel här. Tredje rödvinet är från klassisk mark. En Pommard ”Les petits noizons” från 2003.  Vingården har röd, fyllig jord som präglar vinet. Doftar choklad, körsbär, lite kaffe. Smakar lite mörka bär, lite choklad och massor av tanniner – men mjuka och inte alls obehagliga. Tänka sig detta till en fin bit rött kött! Jag bara måste ha. För ringa 69 euros.

Nu plockas domänens egna cremant:er fram. En vit som doftar brioche och smakar friskt och trevligt. Kan passa både till pilgrimsmussla och anka enligt Nicole. En rosé som smakar mer frukt, mer hallon. Och med tydlig ”mousse”. Prisvärda som tusan för 14 respektive 16 euros. Avslutningsvis får vi prova domänens omtalade Crème de Cassis. Den är späckad av vitamin C och smakar som sammetslen svartvinbärssaft. Innan vi åker får vi prova en Kir Royale. På egna produkter såklart. Nicole påminner oss om att en riktig Kir Royale inte ska göras på champagne, utan på just crémant. Med Chateau L’Ange Gardien’s egna produkter blir det den ultimata fördrinken. Synd att det råder platsbrist i våra resväskor…

Vi vinkar av Nicole, rullar ut ur byn Ladoix-Serrigny och ställer in GPS’en på Mosel.

Efter nästan 3 timmars bilfärd är vi framme vid första producenten i Mosel. Karthäuserhof i Eitelsbach. Vi har bokat tid och blir visade genom stora anläggningar till provningssalen. Vi får information om att 2007 var ett mycket bra år med lite fruktigare viner som resultat. 2008 var ett mer klassiskt Riesling-år, med mycket syra i vinerna. Vi håller oss till de torra vinerna, eftersom vi hört att Karthäuserhof är bra på just det. I deras Qualitätswein Trocken så upptäcker vi skillnaden mellan 2007 (vit frukt) och 2008 (tydlig syra). Vi rör oss ”upp” längs kvalitetskedjan. Kabinett 2008 är lite karaktäristiskt spritsig, medan 2007 visar lite pepprighet. I Spätlese blir komplexiteten större. Honung i doften och melon i smaken. Men fortfarande stor syra. Vi avslutar med att prova två Auslese. 2007 och 2004. Den första har komplex och rund smak med tydlig lagringspotential. 2004 har börjat uppvisa petroliumtoner och honung.

Vi är inte jätteimponerade, men gillar Auslese Trocken 2007. Vi försöker förklara att vi vill köpa en flaska. ”One case?” frågar vår provningsledare. ”No, one bottle”. ”Oh….Two bottles perhaps?”. ”No, sorry, just one. We’re flying”. ”We can ship it to you!”. ”Well, it’s a bit tricky with the monopoly in Sweden”. Och så vidare.  Jag misstänker att vår provningsledare ansåg sin tid som bortkastad. Men vi åker tillslut iväg med den önskade flaskan. För 18,50 euros.

Vi anländer till sagobyn, och rätt turistiga, Bernkastel-Kues på sen eftermiddag. Checkar in på vårt sagohotell Märchenhotel. Med anor från 1640. Dyraste boendet på resan. 130 euros per natt. Som sig bör väntar lite choklad och frukt på rummet, som är lite av en svit. Det är tydligt att det är ett fyrstjärnigt hotell. Om man vill ha ett billigare boende så finns det massor av B&B’s och rum att hyra i de lite mindre turisttäta byarna omkring Bernkastel-Kues. Vårt rum har såklart ett sagorelaterat namn. Aschenputtel. Tyska är ett roligt språk.

Vinlandskapet i Mosel är helt annorlunda än i Bourgogne. En böljande smaragdmatta på båda sidor av floden som sakta flyter fram. Högre rankor än i Bourgogne. Rätt branta kullar på sina ställen. Och väldigt grönt.

Upptäcker till min stora glädje att det är ordentlig kantarellsäsong. Alla restauranger har relaterade rätter. Tysktalande sambon lär mig att spana efter ordet Pfifferling. Äter en enkel och god pasta med massor av gula Pfifferlings på kvällen. Ett glas Riesling till. Helt okej start på Moseläventyret.

Bernkastel-Kues och Mosels böljande, gröna vinlandskap: